Dobre Bulgaria!
Skribent Gunnar Remer

I år åkte jag med Oggy till Bulgarien för att flyga vinge. Oggy firar 25 år som hängflygare och jag ligger strax där jag också. Oggys resor till Bulgarien har man ju hört om och det har erbjudits resor i över 15 år, men det är inte alltid så lätt att komma iväg under sommaren. Arbete, semestertider, skollov, släktträffar, fixa med huset och även svensk sommarflygning har gjort att jag inte har prioriterat att åka till Bulgarien. Jag skulle kunna räkna in ekonomiska orsaker också, men nu vet jag att Bulgarien är ett billigt alternativ för att flyga utomlands.

Läs klart reseberättelsen längre ner på sidan. Se också reportage från resan på OZ report, skrivet av Oggy.
http://ozreport.com/12.200#0

Från Arvidsjaur blir det långt oavsett vart jag åker, så första tanken var att ta flyget och bli upphämtad av Oggy. Vingtransporten blev ett problem och den lokala resebyrån var riktigt dålig på att hjälpa till också, så det blev till att lasta på bilen för att köra till Helsingborg. Med lite vägomledningar för vägarbeten och upphämtningar av medresenärer, så stannade tripmätaren på 170 mil hos Oggy! Från Gävle fick jag sällskap av Peter ner till Motala där vi plockade upp Micke och därifrån åkte vi till Jönköping och plockade upp Harald. Marcus körde själv ner till Helsingborg från Stockholm för att hinna träffa en dam innan resan. Jag tror inte han hade rymts med oss heller, för jag körde med en gammal Citroen BX kombi och det blir ju rätt så mycket . Snabbt lastade vi och stuvade in grejerna i Oggys VW Caravelle av nyare slag och med egen registreringsskylt som talar om vems buss det är. Vid 10-tiden på fredagkväll rullade vi så på färjan till Helsingör med Oggy som chaufför. Han var bara på väg på ytterligare en resa till sitt forna hemland och vägen dit behöver han ingen karta för. Det behövde ju vi som gjorde den första resan dit, så vi studerade kartor och skyltar för att memorera vägen. På natten i Tyskland var bara två av oss vakna när det blev fel i alla fall och jag tror det blev 20 mil extra bara för det. Hörde jag Oggy nynna på Linda Bengtzings låt "Hur svårt kan de va´"? Vi kom i alla fall fram till den serbiska gränsen på natten mot söndag för att där mötas av den mest gigantiska bilkö som jag någonsin har sett. Det var tyska gästarbetare som var på väg till Turkiet för att besöka sin släkt och visa upp sina dyra bilar och för att lösa det problemet fortare, så körde Oggy bakom en diplomatbil i högerfilen. Framme vid gränsen blev det tjii när vi saknade diplomatpapper, men Oggy försökte: "We are team Sweden in Hanggliding going to Greece for a major competition and we can´t wait here". We will be late and I can´t call Swedish authoritys at this time. Den bryske gränspolisen mjuknade lite, men han kunde inte bortse ifrån att vi hade blivit filmade i fyra kilometer bakom diplomatbilen och det bästa han kunde göra var att titta bort när vi trängde oss in i kön. Turkarna trodde nog att registreringskylten gav oss rätt att trängas, så det sparade vi säkert 4 timmar på. Klockan fem på söndagmorgon kom vi fram till Varshets där vi skulle bo under resan. Det blev att lägga sig direkt och min resa var nu nästan 400 mil lång! Efter några timmars sömn vaknar vi till sol och värme. Äntligen får man väl säga, eftersom den svenska sommaren de två senaste åren inte har varit speciellt bra. Vi träffar Maria som är vår värdinna och i vars lägenhet jag och Peter har fått ett rum. Hon kallar mig för Goschko då hon inte lyckas uttala Gunnar och det betyder gris på bulgariska. Marcus får heta Marko som betyder åsna. Sedan träffar vi Joto som ska vara vår chaufför i Bulgarien. Han bor också i huset och är pensionär. Oggy översätter och pratar bulgariska om vartannat och meddelar att vi ska upp på berget direkt för att hinna med ett kvällshang. Vi åker förbi huvudlandningen som är gigantisk nedanför berget Pastrina och det enda hinder man ser är en kraftledning före fältet. Fallhöjden är 400 meter och starten är gräs på stenig botten. Det börjar bra med 2 timmar hang och 600 meter över starten och enkel flygning. Berget har en svängd form typ hästsko och det finns några utlöpare vinkelrätt från hanget som fungerar bra för att generera extra lyft ska det visa sig. Nedanför berget ligger en liten by och inte långt från landningen hittar man en kombinerad affär och pub med billig öl bland annat. Jag hade fått höra att ölen skulle ha blivit dubbelt så dyr nu när Bulgarien har blivit medlem i EU och jag konstaterar att det innebär ungefär 6 kronor för en halvliters flaska. Oggy landade inte på huvudlandningen och vi förstod på Joto att han hade full koll på var vi skulle hämta honom. Med enstaka tyska låneord som han hade lärt sig när han jobbade i Prag och fingerfäktande, så försökte vi tolka varandra. Oggy-Avasporto-Aeroporto, eller hur det nu var. Språket är inte lätt och det är få som förstår engelska eller tyska. Joto tar oss till Avasports sportflygfält där vi hittar en glad Oggy. Avasport tillverkar fallskärmar, selar och nödskärmar inne i staden Montana och ägarna Angelo och Ani har sina rötter i fallskärmshoppningen. De var med i början när skärmflygningen kom till och nu har de en seriös industri inom flygsport och tillverkar även Skylines hängflygselar. Fältet är utrustat med stugor, pool och egen restaurang förutom de "flygiska" attributen som landningsbana och hangarer. Oggy hade naturligtvis både badat och druckit öl innan vi kom och vi blev kvar hela kvällen på restaurangen. Vi åt riktigt gott med både vin,öl och snaps och när vi delade upp notan, så låg vi på 80 kronor per man. Då ingick även Jotos chaufförsmat och jag tror motsvarande middag i Sverige skulle ha kostat närmare 500! Angelo och Ani visade sig kunna både tyska och engelska och det var trevligt att kunna prata med någon utan att Oggy skulle behöva tolka allt. Nästa dag åkte vi drygt 3 mil efter frukost och passerade staden Vratsa och hamnade på ett berg med startramper som heter Okolchitsa. Ramperna var sponsrade och uppförda för många år sedan inför en stor HG-tävling och de står där än för fritt nyttjande. Träd och buskar har växt upp runtomkring, men de ska inte vara något problem om vinden ligger rakt på med några meter. Det är asfalterad väg ända upp för att det står ett minnesmonument på en topp där som högtidlighålls varje år till minnet av en bulgarisk upprorsledare som startade ett uppror och jagade turkarna ut ur landet. För honom gick det sämre eftersom han dog på berget. Det står en igenbommad bostadsanläggning där på toppen också och enligt Oggy, så har de bott där på tidigare resor. Fallhöjden är 650 meter till landningen vid två bensinmackar vid motorvägen nedanför. Flaggorna ger vinriktningen och förutom kall öl och glass, så kan man även äta mat på restaurangen på andra sidan. Hänger man kvar på bergsryggen, så kan man utan problem flyga 50 km out & return eller 100 km om man kör reprisen genast. Vi lyckades inte så bra denna gången och jag landade efter 40 minuter och jag vill skylla på att termiken var lite knepig. Värmen låg på runt 35 grader och jag hade lite omställningssvårigheter i kroppen. Man måste dricka vatten i mängder, men jag tror att vi har lite olika förutsättningar rent kroppsligt för att hantera värmen också. Solskyddsfaktor är ett måste och vit t-shirt ska inte underskattas. Dag 3 var en kallfront i annalkande och vi var tillbaka på Okolchitsa. Micke, "Marko", Harald och Peter flög, men jag blev lite betänksam när jag såg att det var stökigt och alla ramlade ner. Vi väntade och funderade ett tag på starten innan jag och Oggy packade ihop. Peter lyckades ha sönder vingen på landningen dessutom och vi fick åka till Oggys kompis Simon som hade egen firma med paramotorer och trike. Han skulle hjälpa till med reparationen. Det blev några mil extra i riktning mot Sofia och vi fick ta en sen middag på en vägrestaurang på hemvägen. Även där höll maten hög kvalitet och priserna är låga. Skulle man invända på något, så vore det väl att få en meny som man begriper, men å andra sidan, så får man ju prova nya saker hela tiden. Maträtterna är ju inte heller de vi är vana vid, så man måste ju prova sig fram. Varje dag åt vi chopska salat som starter och den består av tomat, gurka, paprika, lök, en driva med riven vit ost och en svart oliv på. På det häller man olivolja och vinäger efter behag och kan även kryddas med salt och peppar. Till salladen dricker bulgarerna sin egen snaps som liknar Grappa och heter Rakia. Varmrätterna vi provade var både grillat och annat. De hade olika varianter av ugnsgratinerade formar med kött och grönsaker i en skål med ost på. Överhuvudtaget, så kan man säga att vi genomgående fick väldigt god mat med hög kvalitet, men en underlig sak var att de inte kunde servera hela sällskapet samtidigt som man normalt gör i andra länder. Riktigt illa var det när alla andra hade ätit klart innan siste man blev serverad. Man får se upp med kroppsspråket också när man beställer, för bulgarerna är det enda folk i världen som nickar och menar nej eller skakar på huvudet och menar ja. Det är tvärtom och det går emot min egen kroppsnerv att neka för att säga ja. Det är nästan som att öva in en lögn för att få det att fungera. Vi gjorde oss ingen brådska på kvällen då vi kände kallfronten och regnet komma, så vi kom tillbaka sent till Varshets och vi hade dessutom planerat en överraskning åt Joto vid midnatt. Han fyllde 65 år då och Maria hade hjälpt till att ordna en sallad till nattvickning och champagne. Vi stormade lägenheten vid tolvslaget och brölade "Ja, må han leva" på svenska så att det dånade i trapphuset. Den glade Joto tog överaskad emot oss gästvänligt och vi skålade och åt sallad igen. Ute vräkte regnet ner och blixtarna lyste upp himlavalvet. Vi hade ju fått flyga tre av tre möjliga dagar och det kändes som att regnet kom rätt för att blöta jorden och kyla luften. Dag 4 blåste det för mycket och vi drog till Avasport-fabriken på studiebesök. Man ser berget Pastrina från fabriken, men det var inte att tänka på att få flyga i den starka vinden. Marcus skulle provhänga och justera sin nya sele och Micke ville få skärmen ompackad. Oggy skulle handla grejer också och det slutade med att jag också köpte en ny räddningsskärm. De hade produktion i två plan och det surrade maskiner överallt. Naturligtvis kollade man lite extra på tillverkningen av Skylineselen för HG och lite förvånad blev jag först att den legotillverkas av Avasport. Det kan ju vara klokt och jag tyckte det såg seriöst ut. Vi blev där några timmar och fram mot kvällen fick vi flyga kvällshang på Pastrina, men det var rätt så mycket vind fortfarande. Man såg att vinden påverkade våra vingar olika. Micke med sin Airvawe Classic rörde sig inte mycket och jag och Markus i Discus något mera medan Oggy i sin Combat L och mera kilon kunde åka omkring mera på hanget. I mera normala vindstyrkor syns inte skillnaden lika bra. Det blev en fin flygning för oss alla ändå och vi landade på huvudlandningen. Oggy landade först och han skickade två pojkar att köpa landningsöl åt oss och det blev väldigt roligt när de återvände med fyra tvåliters flaskor med öl! En öl var, men vi fick spara tre flaskor för att orka resten av dagen med middag på kvällen. Dag 5 var vädret bättre igen och Simon hade ringt och berättat att vi kunde komma och skruva ihop Peters vinge nu. Oggy lade en bana till Simons fält som låg 10 mil från Pastrina. "Vi flyger dit och lagar Peters vinge - Peace of cake". Upp på hanget och börja kurva bara. Först kom Harald upp och försvann. Jag försökte memorera färdvägen innan start och ta ut landmärken för att komma rätt. Upphämtningsvägen längs motorvägen mot Sofia. Förbi Okolchitsa och över det låga hanget innan bergspasset. Ingen gps eller karta eller kompass, men det är ju stora landningar på många ställen längs vägen och hamnar man fel, så är det bara att ringa. Vi kurvade på hanget och jag drog i medvinden när jag hade 1000 meter över start. Det blev att tänka flatlands till en början och läsa tecknen på marken. Trodde ett tag att det sket sig, men kom upp bra och vidare. Passerade cementfabriken och kurvade mera. Låg nära Vratsa som är en stad med 60-70 000 innevånare och tyckte att det var dags att glida in mot bergskedjan mot Okolchitsa, men det skönk bara. Det är ju inte kul att landa på någon gatuadress där, så jag ändrade taktik och gick ut mot flatlands för att kunna avbryta och landa. Passerade lågt över Vratsa och tog nästa termik på andra sidan stan på 300 meter. Skönt, då når man ju fram till bensinmackarna i alla fall. Vidare på vägen, mera lyft, uppåt igen, men inte ska jag väl ner till bensinmacken nu? Nej, det går ju bra och jag glider längs motorvägen mot bergspasset. Där måste man upp igen eller landa före. Glida, kolla, kalkylera och hoppas på nästa lyft. Jag kommer lågt igen och väljer ut ett fält före passet när varion börjar pipa igen. YES, Here we go! Jag tar mig upp och glider över, men nu är solen i moln och det oundvikliga är ett faktum: Gå ner och landa. Det blir 7 mil och jag får gå 1600 meter till en kall öl. Jag ringer in positionen till Peter och läser Kyriliska på en vägskylt för honom och det är ju helt otroligt att de hittar rätt direkt. Visserligen knöt jag upp mina strumpor på skylten som markering vid vägen och kanske var det doften de gick på först? Flera fick fina sträckor och det var riktigt roligt. Dagen blev för kort i alla fall och vi fick inte ihop Peters vinge helt, utan fick fortsätta när det ljusnat nästa dag. Dag 6 skulle vi upp på Pastrina igen och jag fick skruva ihop Peters vinge färdigt eftersom de tyckte att jag kunde det bäst då jag en gång hade varit återförsäljare av dem. De andra startade och flög under tiden. Då är det inte kul att pillra med muttrar och brickor i värmen. Svetten rinner och man vill bli klar snabbt. Det blir sent och jag hjälper Peter iväg. Sen står man där och känner att loppet är kört. Ensam kvar med Joto. Med tanken att det blir nog bombning på huvudlandningen, så startar jag, men det skulle visa sig bli intressantare än så. Vi hade bestämt en bana i motvind till Avasportcenter med pool och restaurang och efter två blåsor var det bara en finalglidning kvar. Jag såg två vingar stå vid vindstruten på fältet och anade snart att det var Micke och Marcus. Jag kom in högt och fick kurva av mycket höjd för landningen. Vi packade ihop tillsammans på fältet; jag efter en kort flygning och de andra efter timmar i luften. Som grädde på moset tog vi ett poolbad och drack kall öl. Kvällen avslutades på restaurangen där när de andra hade kommit med bussen. Nu hade vi flugit 6 dagar på raken trots kallfronten och åskan, men den passerade ju på natten. Dag 7 får vi svag ostlig vind och vi drar till ramperna på Okolchitska. Jag känner att magen inte är med och plågas av värmen. Jag avvaktar att starta tills jag känner att jag fått ordning på systemen. Oggy lägger en bana längs bergsryggen med 50 km out & return. De andra startar och flyger och drar iväg. Jag blir sist igen och startar på rampen efter att ha väntat ett tag på att vinden ska dra på. Det är svagt, men vingen flyger och jag får ett kast som jag parerar när jag springer utför rampen, men jag hamnar för långt till höger och buskarna tar i min högra vingspets. Jag styr emot, men vridmomentet är för kraftigt och jag vrids in mot buskarna som senare visar sig vara mera av trädkaraktär. Där blir jag hängande och kan inte göra någonting alls. Ett ögonblick funderar jag om det verkligen är sant? Det borde ju vara en högoddsare att jag skulle missa en start med tanke på att jag aldrig har gjort det förut och att jag har 23 säsonger i loggböckerna. Förvånad och förbryllad, men inte rädd eller skadad. Ena benet har jag skrapat mot en trädstam, men i övrigt känns det bra. Oggys kompis som hade hjälpt mig på starten ropar och jag svarar OK-OK. Men hur kommer man ner? You have to climb in your bar to get up to unhook your harness. Se där ja. Tur i oturen. Oggys kompis har själv loggat två trädlandningar och han kan engelska. Han vet hur man gör och kan ge mig råd. Jag skojar med honom att det här var "My best tree-landing ever". För att få upp höger knä i bygelhörnet får jag skruva loss varion och hjulet från bygeln innan jag drar mig upp med höger arm på bygelbenet. Hela vingen lutar och jag kan inte få mera grepp och efteråt inser jag att det är nu som jag skadar mig och vingen. Jag överanstränger biceps som blir som en kula på armen och bygelbenet blir böjt. Efteråt har jag förlorat styrkan i armen och muskeln är stor och svullen i veckor efteråt. Jag lyckas klättra ner, men vingen hänger i träden och med hjälp av flera bulgariska flygare som har tagit med yxor, så får vi så småningom ned vingen. Den är felfri sånär som på bygelbenet som jag klättrade i. Under tiden flög de andra kanske den bästa dagen hittills med flygtider uppemot 4 timmar och Oggy gjorde banan två gånger och flög hem till Varshets sen. För mig tog resan en annan vändning och jag flög inte mera. Dels för armen de första dagarna, men sedan för att bussen hamnade på verkstad och vi förlorade två flygbara dagar. Micke från Motala flög mest och loggade över 15 timmar på resan och utvecklades väldigt mycket. Han tog pilotlicensen sen när han kom hem till Sverige och har fått till en väldigt fin säsong. Peter kanske skulle ha behövt mera tur på resan då vingen var borta några dagar, men även att hans sele inte fungerar för honom. Vi försökte knyta en lina till fotplattan, men jag tror att en annan sele skulle vara bästa hjälpen för honom. Jag och Oggy är båda instruktörer med lång erfarenhet och vi missade både varsin start och det känns inte bra. Jag kan tycka att träden borde röjas vid rampen, men jag gjorde en felbedömning när jag startade. Flera gjorde marginella starter i svaga förhållanden där och vi får väl vara glada att ingen fler fastnade. Rampstarter är annorlunda och jag har inte så stor erfarenhet av dem, men jag förstår att det krävs högre fart på rampen än på en normal bergsstart, då luften vid sidan av rampen inte komprimeras av terrängen. Det går inte att stoppa och börja om heller, utan PNR (point of no return) är efter första steget på rampen. Totalt blev det 10 flygdagar av 13 möjliga och hade det inte varit för strulet med bilverkstan, så kunde vi nog ha fått 13 av 13 och det har aldrig hänt förut på liknande resor. Jag är väldigt sugen på Norge som nästa flygresa, men där är ju priserna avsevärt högre och vädret är mer osäkert. Så då är Bulgarien definitivt intressant igen. Förutom flygningen, så har Bulgarien intressanta reseupplevelser med kultur, historia, religion, hälsokurer och shoping. Det är starka kontraster mellan gammalt och nytt och fattigt och rikt. På motorvägen passerar de senaste lyxbilarna där också åsnor eller hästar drar vagnar med hö som har skördats för hand. Oggy är en fixare som får det att fungera och utan honom hade vi inte fått ut lika mycket. Säsongen sträcker sig från mars till oktober och det vore trevligt att kunna åka senare eller tidigare, så att flygsäsongen blir lite längre. Upplägget med distansflygningar på bana är intressant om alla kan vara med, men är elever med i gruppen, så måste man ju tänka på att inte bara flyga sträckor. Jag försökte att dela med mig till de mindre erfarna och hoppas att jag bidrog till att ge deras resa meningsfullt innehåll och jag hoppas verkligen att vi ska få chansen att flyga tillsammans igen. Det tog mig 55 timmar att komma hem till Arvidsjaur från Varshets och jag var något sliten i kroppen efter resan, så visst känns några timmar på flyget som ett vettigare alternativ. Jag vill tillbaka till Bulgarien och tycker att fler hängflygare och skärmflygare borde unna sig en så´n resa. Åk dit. Gunnar Remer